Ett litet mirkel kan till exempel vara att ett litet barn, som nästan kräkts av välling, plötsligt bestämmer sig för att äta välling. Visst funkar det med fil och flingor, visst funkar det med gröt och visst kan de små pluttisarna få snutta på sin mamma men nog är det skönt att kunna ge en flaska välling. Alla mina andra barn har ätit välling med glupande aptit och jag har (tyst för mig själv) undrat vad andra föräldrar gjort för fel när de inte lyckats ge sina barn välling. Nu med min sista lilla plutta har jag fått erfara att det där med välling inte alltid bara är bara. I alla fall så var jag bortrest förra helgen och lillan hade varit så gnällig att till slut köpte min man i ren förtvivlan ett paket med välling. Till hans stora förvåning åt hon. Ännu mer förvånad blev han när hon åt även kvällen efter. Nu konstaterar vi att hon äntligen är vällingslukare. Jag hade gett upp projektet så därför tackar jag min man från djupet av mitt hjärta att han provade igen. Baksidan av myntet: hon är inte riktigt lika sugen på att snutta längre; skönt, men även lite ledsamt. Jag antar att var sista gången för mig.

Det hade nog inte hjälpt så mycket med alvedon i alla fall. En benbit i foten hade gått av. T fick bandage om foten och kryckor som han antagligen behöver ca fyra veckor. Han hade nog rätt ont ändå!

Nu har jag gjort det igen. T gjorde illa foten igår, stukade den trodde han själv...och jag. L lindade den efter konstens alla regler och sedan slappnade vi av. Strax efter tolv kom han ner och sa att han hade så ont att han inte kunde sova. Aha: smärtkänslig tänkte jag. "Här får du en Alvedon så ska du se att du somnar sedan."

För många år sedan väckte P mig mitt i natten för han hade så ont i ryggen. Jag, som är den ompysslande typen (not mitt i natten), hämtade genast en Alvedon så att han skulle kunna somna. På den tiden spelade Pelle fotboll och som alla vet finns det inte några idrottare som är så bra på att gnälla som just fotbollsspelare. Är det inte "onda knät" så är det "onda ryggen", för att inte tala om "onda axeln"... I alla fall så somnade inte P och till slut blev jag less och sade lite försiktigt (eller med ganska hårta ord) "Försök slappna av nu så ska du se att du somnar." Med dessa ord somnade jag. Någon timme senare vaknade jag av att ytterdörren slog igen. Till historien hör att vi vid just denna tidpunkt befann oss i den fasen i livet att vi "väntade hus". I väntan på detta hus bodde vi denna sommar hos mina svärföräldrar. Naturligtvis hade min käre P klivit upp och gått till mamma och pappa och berättat hur ont han hade. Mamma tvingade pappa att skjutsa in honom till akuten. Typiskt att mammor aldrig kan släppa taget om sina söner! Jag somnade lite surt om och vaknade sedan av en telefonsignal. Det var en sjuksköterska som ringde från sjukhuset och sa att P låg nedsövd på operationsbordet då det var en akut åkomma. P blev opererad och frisk men jag har fått höra några gånger sedan dess att man inte kan bota allt med Alvedon.

Jag har fler Alvedonhistorier att berätta men jag bjuder inte på fler idag. Nu undrar jag hur det är med T.

När han kom ner imorse såg foten inte alls bra ut. Jag har sett många stukade vrister (allihopa Linas i och för sig) och Tims såg inte som dessa. Nu ha P åkt in med honom till akuten. Vi får se vad som händer. Kanske är det ingenting, kanske är det något mer allvarligt än en stukad vrist, kanske blev han botad av min Alvedon.

Idag gick jag och lade mig med lillan. Vi sov i minst två timmar. Ändå är jag trött. Är det för att jag är i så dålig kondition som jag är så trött? Förmodligen... Har varit till Rayo och pysslat om honom. Jag vill verkligen ut och köra honom en dag i helgen. Det är så kul. Nu ska vi se en film innan vi somnar. Hoppas den är bra. God natt