Ett litet mirkel kan till exempel vara att ett litet barn, som nästan kräkts av välling, plötsligt bestämmer sig för att äta välling. Visst funkar det med fil och flingor, visst funkar det med gröt och visst kan de små pluttisarna få snutta på sin mamma men nog är det skönt att kunna ge en flaska välling. Alla mina andra barn har ätit välling med glupande aptit och jag har (tyst för mig själv) undrat vad andra föräldrar gjort för fel när de inte lyckats ge sina barn välling. Nu med min sista lilla plutta har jag fått erfara att det där med välling inte alltid bara är bara. I alla fall så var jag bortrest förra helgen och lillan hade varit så gnällig att till slut köpte min man i ren förtvivlan ett paket med välling. Till hans stora förvåning åt hon. Ännu mer förvånad blev han när hon åt även kvällen efter. Nu konstaterar vi att hon äntligen är vällingslukare. Jag hade gett upp projektet så därför tackar jag min man från djupet av mitt hjärta att han provade igen. Baksidan av myntet: hon är inte riktigt lika sugen på att snutta längre; skönt, men även lite ledsamt. Jag antar att var sista gången för mig.

Det hade nog inte hjälpt så mycket med alvedon i alla fall. En benbit i foten hade gått av. T fick bandage om foten och kryckor som han antagligen behöver ca fyra veckor. Han hade nog rätt ont ändå!

Nu har jag gjort det igen. T gjorde illa foten igår, stukade den trodde han själv...och jag. L lindade den efter konstens alla regler och sedan slappnade vi av. Strax efter tolv kom han ner och sa att han hade så ont att han inte kunde sova. Aha: smärtkänslig tänkte jag. "Här får du en Alvedon så ska du se att du somnar sedan."

För många år sedan väckte P mig mitt i natten för han hade så ont i ryggen. Jag, som är den ompysslande typen (not mitt i natten), hämtade genast en Alvedon så att han skulle kunna somna. På den tiden spelade Pelle fotboll och som alla vet finns det inte några idrottare som är så bra på att gnälla som just fotbollsspelare. Är det inte "onda knät" så är det "onda ryggen", för att inte tala om "onda axeln"... I alla fall så somnade inte P och till slut blev jag less och sade lite försiktigt (eller med ganska hårta ord) "Försök slappna av nu så ska du se att du somnar." Med dessa ord somnade jag. Någon timme senare vaknade jag av att ytterdörren slog igen. Till historien hör att vi vid just denna tidpunkt befann oss i den fasen i livet att vi "väntade hus". I väntan på detta hus bodde vi denna sommar hos mina svärföräldrar. Naturligtvis hade min käre P klivit upp och gått till mamma och pappa och berättat hur ont han hade. Mamma tvingade pappa att skjutsa in honom till akuten. Typiskt att mammor aldrig kan släppa taget om sina söner! Jag somnade lite surt om och vaknade sedan av en telefonsignal. Det var en sjuksköterska som ringde från sjukhuset och sa att P låg nedsövd på operationsbordet då det var en akut åkomma. P blev opererad och frisk men jag har fått höra några gånger sedan dess att man inte kan bota allt med Alvedon.

Jag har fler Alvedonhistorier att berätta men jag bjuder inte på fler idag. Nu undrar jag hur det är med T.

När han kom ner imorse såg foten inte alls bra ut. Jag har sett många stukade vrister (allihopa Linas i och för sig) och Tims såg inte som dessa. Nu ha P åkt in med honom till akuten. Vi får se vad som händer. Kanske är det ingenting, kanske är det något mer allvarligt än en stukad vrist, kanske blev han botad av min Alvedon.

Idag gick jag och lade mig med lillan. Vi sov i minst två timmar. Ändå är jag trött. Är det för att jag är i så dålig kondition som jag är så trött? Förmodligen... Har varit till Rayo och pysslat om honom. Jag vill verkligen ut och köra honom en dag i helgen. Det är så kul. Nu ska vi se en film innan vi somnar. Hoppas den är bra. God natt

I går ringde en kollega från jobbet och frågade om jag ville följa med på en föreläsning som arbetslaget skulle åka på. Jag blev glad att de tänkt på mig och svarade ja. Jag vet bara inte om jag verkligen vill lämna bort lillan. Ännu så länge har hon bara varit med oss i familjen. För mig har det blivit lite sport att inte behöva anlita barnvakt. Jag vill att vi ska klara oss själva. Jag lämnar hellre lillan med hennes äldre syskon än hos någon annan. Varför känner jag så?

Jag tror att jag vill visa mig duktig och inte vara beroende av några andra. Det kan bero på min osäkerhet när det gäller huruvida det var så klokt att skaffa ett barn till. Missförstå mig inte nu. Jag tvekade aldrig känslomässigt när det gäller lillan. Jag blev superglad när jag upptäckte att hon var på väg. Men att lyssna på känslorna är en sak. Att vara klok och förnuftig är en annan sak.

Förmodligen är jag fortfarande osäker på om det var så smart att låta denna underbara lilla prinsessa komma till oss. Jag försöker intala mig själv att man behöver inte alltid vara så smart utan ibland får man helt enkelt gå på känsla. Min känsla är att det här är det bästa jag gjort på länge.

Jag har varit hemma i flera månader nu. Varje dag har jag tänkt att imorgon ska jag skaffa mig lite bättre rutiner. En vanlig dag för mig börjar med att jag skickar iväg de stora barnen till skolan. Sedan äter jag frukost (om jag inte åt med barnen) och läser tidningen. Allt tråkigt om krig och politik hoppar jag över men jag läser gärna om bygdens hjälte: Foppa. När det är avklarat är lillan trött och jag lägger henne i sängen. Medan jag väntar på att hon ska somna sätter jag mig framför TV:n. Lillan somnar oftast utan att jag behöver titta till henne och efter 20 min framför TV:n så somnar oftast jag också. Jag vaknar efter 1-2 timmar när lillan ropar och vill ha mat. Jag värmer hennes mat, kokar potatis ibland, och 40 minuter senare så har hon ätit och fått en ren blöja. Då ringer jag svärmor, om hon inte ringt mig redan, och så går vi ner till henne och dricker kaffe. Svärmor surrar om sina gamla vänner och allt kul dom hade, samma historier gång på gång. Jag lyssnar. När lillan blir trött igen är det dags att gå hem. Hon somnar i vagnen och får sova ute. Nu är klockan så mycket att om jag ska sitta något vid datorn måste det ske nu. Någon kvart/kvartar senare så kommer första barnet hem från skolan och min egen dag är slut.

Jag försöker prata med barnen om hur skoldagen varit och om det hänt något nytt. Jag försöker se till att de tar lite fika. Jag försöker vara en mysig bullmamma en stund. Sedan är det dags att börja med middagen. Sedan kommer mannen hem. Sedan börjar skjutsningen till höger och vänster.

Som ni märker har jag fullt upp hela dagarna. Detta utan att faktiskt göra något vettigt.

Just idag valde jag att sätta mig vid datorn istället för vid TV:n när lillan somnade. Jag skulle kunna göra något vettigt istället men...   ... Det får bli imorgon :D

Jag är som sagt hemma med mitt femte barn nu. När de andra barnen skulle börja äta vanlig mat köpte jag mat på burk. Det här gången får lillan mest hemlagad mat. Det som är märkligt är att jag känner mig så duktig som ger henne hemlagat istället för köpt mat. På vilket sätt är jag en bättre mamma nu bara för att jag lagar hennes mat?

Hämtade posten och fick en reakatalog från Ellos. På prov satte jag mig ner och shoppade lite. Utan att tveka allt för mycket så fyllde jag hela orderfältet som följde med. Gjorde en överslagsräkning och var uppe runt 2000 kronor. Packade ihop eländet och satte mig vid datorn istället.

Någon som läser detta skrattar och tänker:  "2000 kronor, vad tvekar hon för, släng iväg beställningen". Någon annan tänker: "Ellos, aldrig att jag skulle ens titta i den katalogen". En tredje kanske känner igen sig i mig och mitt agerande.

Jag vill ha nya kläder, jag vill gå till frissan och jag vill ha nya glasögon.  

Just nu prioriterar vi att jag ska kunna vara hemma med lillan. Då måste mitt shoppande stå tillbaka. Jag har inte råd nu. Men jag blir så frestad när jag läser i era bloggar och när det kommer hem kataloger med posten. Då vill jag också ha en massa saker.

Egentligen ska jag inte klaga för i dagsläget har vi fortfarande råd att behålla min häst. Jag trodde inte att det skulle gå men på något sätt har vi fixat det. Sonen har årskort i backen och dotterns spelaravgift till innebandyn är också betald. Vi lever inte på direkt marginalen men jag är bara så less att inte ha råd att bara släppa loss och köpa och handla och shoppa.

Min pappa frågade mig en gång vad jag skulle göra om jag fick 500 000 kronor. Jag svarade att jag skulle anställa en hushållerska. Han tittade på mig med en ogillande blick och sa att om han var jag så skulle han betala av lånen istället. När det här hände hade jag precis avslutat mina studier och börjat jobba heltid som lärare. Jag hade svårt att hinna med familjen, jobbet och hemmet. En hushållerska kändes då som enda räddningen. Nu, ett antal år senare, inser jag hur dumt jag svarat på frågan. Det är klart att man ska betala av lånen! Tänk om vi hade varit av med alla månadsavbetalningar som vi har. Tre fjärdedelar av våra månatliga utgifter är avbetalningar till höger och vänster. Känns som att vi kunnat leva i värsta lyxen om vi sluppit dem. Vi kanske till och med hade haft råd med en hushållerska.